Läkemedel botar inte trauman – jag är tacksam för att jag sa nej till antidepressiva

Läkemedel botar inte trauman – inte heller undermåliga arbetsplatser, dysfunktionella uppväxtmiljöer, destruktiva relationer eller dålig skolmiljö

Nu är det ganska många år sedan jag fick en utmattningsdepression. Med det jag lärt mig om mig själv idag och vad jag behövt läka, är det lätt att förstå att jag skulle hamna där. De mönster och trauman jag har burit med mig från min barndom var som en motorväg rätt in i en depression. Jag hade inte förmåga att sätta hälsosamma gränser varken på arbetet eller privat.

Droppen var när jag utsattes för riktigt dåligt ledarskap. Jag fick minnesluckor. Det gjorde mig jätterädd. Genast bokade jag upp ett läkarbesök. Läkaren förstod ganska snabbt att jag hade en utmattningsdepression och jag blev skickad till en mycket bra och varm psykolog som rekommenderade två veckors sjukskrivning till att börja med. Jag minns att jag de första dagarna tvingade mig att klä på mig och gå ut på promenad, en gång i veckan åkte jag in till stan för att träffa min psykolog. De dagarna orkade jag ingenting annat. Efter en tid gick det inte längre att tvinga mig ut på promenad. Det jag behövde var att ligga på soffan och göra ingenting. Så här i efterhand är det lätt att förstå att det var det jag behövde. Jag hade under alldeles för lång tid pressat mig utan att lyssna till vad jag behövde.

Vägen dit

Jag hade under en lång tid varit på en arbetsplats som inte passade. Jag hade en relation med en man med narcissistiska drag. Det mesta i mitt liv tog energi. Jag gjorde inte mycket för att ta hand om mig själv. Det var inte för att jag inte ville. Jag visste inte hur man gjorde. Mitt medberoende gjorde att jag inte hade kontakt vare sig med mina känslor eller mina behov. Jag satte andras behov och känslor före mina egna. Dessutom anpassade jag mig till dysfunktionella sammanhang och relationer. Under min barndom lärde jag mig att sätta andra före mig. Jag hade inte fått lära mig att sätta hälsosamma gränser eller att sätta mig själv först. Jag var upptagen med att söka bekräftelse utanför mig själv. Både på arbetsplatser och i relationer.

Sjukskrivningen – Läkemedel botar inte trauman

Jag tror hade varit sjukskriven ca tre veckor när min läkare satte ett ultimatum. Om jag inte började bli bättre vid nästa läkarbesök så skulle jag “tvingas” ta antidepressiva. Jag ville inte ta läkemedel. I min terapi som nu pågått under en längre tid hade jag börjat få syn på delar av mina mönster. För att jag skulle må bättre förstod jag att jag skulle behöva göra ganska stora förändringar i mitt liv. När jag försökte berätta för läkaren hur det stod till på min arbetsplats, fick jag höra “Du ska inte tro att det är bättre på andra arbetsplatser”. Där och då när jag var skör tvivlade jag förstås på mig själv. Idag vet jag att han hade fel.

Jag var heltidssjukskriven i sex veckor. Ganska snart när jag kom tillbaka på min arbetsplats fick jag panikångestattacker. Ingen av mina överordnade pratade med mig om hur jag hade det. Man bara antog att jag blivit sjuk för att jag var överbelastad. Därför lade man inte på mig några arbetsuppgifter. Sanningen var att jag varit understimulerad under lång tid.

Det blev ganska snart dags för sommarsemester. Jag valde att gå på en lång semester, men hade inte varit ledig länge när jag insåg att om jag skulle tillfriskna så behövde jag lämna den här arbetsplatsen och det gjorde jag slutligen.

Läkningen

Efter min utmattning har det varit en lång väg och hårt arbete. Men så småningom har jag förändrat mina mönster. Det har tagit tid och inte varit en spikrak väg till läkning. För det första behövde jag bli medveten om mitt medberoende. Den insikten kom till mig när jag påbörjade min egen samtalsterapiutbildning. Det var en viktig pusselbit för mig för att förstå varför jag fungerade som jag gjorde. Vill du veta mer om mitt uppvaknande? Läs mer här https://sverigesbastaforetag.se/2022/10/14/medberoende-hur-vet-jag-om-jag-ar-det/ 

Den första delen av min utbildning gjorde att jag förstod varför jag utvecklat de mönster jag gjort. men det gav mig inte så mycket verktyg till läkning som jag önskade. Jag fördjupade mig i schematerapi, gick några utbildningstillfällen. Men jag ville ha mer för att kunna hjälpa mina klienter på ett bättre sätt. I januari 2022 påbörjade jag min utbildning till certifierad ICT-terapeut och under hösten läste jag min påbyggnad, medberoende till narcissist. Med den utbildningen i ryggen har jag kunnat läka många av mina trauman och sår från barndomen och varje vecka hjälper jag klienter att läka trauman och svåra upplevelser från barndomen.

Jag har börjat inse att det är väldigt svårt att få hjälp med traumabehandling inom vården. Istället är man frikostig med läkemedel. Läkemedel som dämpar symptom ibland. Men det läker inte trauman. Förändrar inte mönster som inte är bra för oss. Inte heller gör det våra arbetsplatser, skolmiljöer eller våra relationer sundare.