När jag var 10 år förlorade jag min mamma till psykiatrin – de missade hennes trauman från barndomen.

Psykiatrin tog min mamma – ingen såg hennes trauman från barndomen

Tidigt i min barndom förstod jag att min mamma hade trauman från barndomen. När jag var 10 år gammal blev min mamma psykotisk och inlagd på en psykiatrisk avdelning. Jag vet inte allt de gjorde med henne där. Behandlingen bestod av elchocker och hon var förmodligen hårt medicinerad. Hon var borta länge, jag tror att hon var inlagd i ungefär sex månader. Det var då jag blev vuxen. Jag hade redan innan dess förmodligen fått ta ett för stort ansvar. Jag minns så väl att jag förstod att mamma var sjuk. Sedan länge hade jag förstått att jag inte skulle vara till belastning, jag tror jag ville skydda båda mina föräldrar som hade haft det tufft i sin barndom.

Mamma kom hem, jag minns att jag som tonåring och ung vuxen var tacksam för de perioder hon verkade må bra. De psykotiska perioderna som kom med regelbundet väckte oro, rädsla, vanmakt. Jag minns också att jag ville hjälpa min mamma. Så många besök på avdelning 32 på Nacka sjukhus. Jag minns ett möte med en överläkare. Hans ord ”psykoser är ärftligt”. Aldrig minns jag att jag eller någon annan i min familj erbjöds något stöd. Jag möttes många gånger av kalla och hårda läkare och psykiatriker runt min mamma. Så många gånger jag sett min mamma drogas ner till oigenkännlighet.

Mammas bakgrund

Min mamma föddes till den här världen av en mycket sjuk kvinna. Mormor hade många narcissistiska drag. Förutom att hon var elak var hon även alkoholist och tablettmissbrukare. Mammas uppväxt var  mycket otrygg. Hon utvecklade ett kraftigt medberoende. Mamma bär på många trauman och svåra upplevelser från barndomen. Med det jag vet idag så förstår jag att hon redan som spädbarn utsattes för händelser som gav henne trauman. Mig veterligen har min mamma aldrig blivit erbjuden traumabehandling. Däremot har hon spenderat många månader på psykiatriska avdelningar. Där har hon pumpats full med mediciner, tills det slutligen inte längre gick att känna igen henne. Den här cirkusen har pågått i över 40 år.

Hur präglade det mig?

Att min mamma bar på det hon bar på har naturligtvis präglat mig. Det fanns mycket dysfunktionellt i min barndom. Mina föräldrar räckte inte till. De gjorde sitt bästa utifrån där de befann sig, det vet jag idag. Jag är så tacksam för allt det bra de har gett mig trots sina svårigheter. Mitt medberoende ärvde jag av min mamma. Naturligtvis var det andra saker i min barndom som också ledde till mitt medberoende. Det var först när jag själv fick barn som jag började ta tag i min problematik. Det har varit en lång resa. Många timmar hos terapeuter, dessutom egna utbildningar och ett gediget inre arbete. Slutligen har jag läkt så pass att jag kan hjälpa andra.

Behandling av trauman och svåra upplevelser i barndomen

Jag vet att min mamma inte är den enda. Många klienter som jag möter idag har inte fått hjälp av vården när det uppenbart att det finns trauman att läka. Man är snabb på att skriva ut mediciner medan man samtidigt är dålig på att erbjuda samtalshjälp. Dessutom om man  är det väldigt sällan traumabehandling ingår. Vården är generös med att skriva ut läkemedel. Mycket dåliga på att följa upp. Trots sitt uppföljningsansvar. Jag minns att jag redan som ung vuxen tänkte att mamma skulle behöva hjälp med stresshantering. Psykoserna kom ofta när hon var utsatt för extra påfrestningar. Med den kompetens jag har idag förstår jag att min mamma hade kunna bli hjälpt av traumabehandling. När man inte läker trauman från barndomen fastnar vi i de försvar vi tvingats utveckla som överlevnadsstrategier redan under barndomen. Det är vad som hände min mamma. Det är också det jag arbetat med själv och idag kan hjälpa mina klienter med.

Den här texten har varit en av de svåraste för mig att skriva. Jag har kommit i kontakt med rädsla för att bli kritiserad. Inte bli tagen på allvar. Dessutom väcker det också mycket sorg över att det är så här. Att vi inte kommit längre inom den här delen av vården. Det är så många som behöver fler traumamedvetna insatser. Som en skänk från ovan ramlar jag över Lasse Mattilas text om att vi behöver fler traumamedvetna insatser. På ett mycket klarsynt sätt har han sammanställt flertalet forskningsrapporter som talar för att vi ser samma problematik, kompetensen där ute är för låg. Samhället gör fel saker. Nu är det dags att sluta övermedicinera och börja behandla. Jag vet nu att det är möjligt.

Vi behöver mer och fler traumamedvetna insatser