När livet känns orättvist -acceptera orättvisa, förändra eller ska vi gå?

Att släppa taget – eller acceptera orättvisa

En av de saker i mitt liv som tagit mest energi är när jag upplevt orättvisa. Samtidigt som jag har haft svårt att acceptera orättvisa. Jag har velat att verkligheten ska se ut på ett sätt som den inte gjort. Det har varit i relationer, på arbetsplatser och andra situationer jag befunnit mig i där jag inte kunnat acceptera orättvisa. Jag har haft ett mönster att stanna kvar i situationer längre än det varit bara för mig. Jag har dessutom försökt förändra verkligheten. Ibland har det varit klokt. Andra gånger inte. Oftast inte faktiskt. Det har många gånger lett till att jag utsatt mig själv för onödigt lidande och onödiga risker. Jag har valt att gå in i kamp när det inte varit min kamp. Samtidigt har jag försökt att förändra sådant som inte varit min sak att förändra.

Sinnesrobönen – säger den att jag ska acceptera orättvisa?

“Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Sinnesrobönen en kristen bön som skrevs av Reinhold Niebuhr 1926. Den berör många. En del hänger upp sig på ordet gud. Tänker att det där är inget för mig “Jag är inte religiös, jag tror inte på Gud.” Det har varit så provocerande för vissa att man valt att ta bort ordet gud i vissa sammanhang.

Så låt oss titta närmre på Sinnesrobönen. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Betyder det att jag ska acceptera orättvisor och inte inte bry mig? Nej, det gör det inte. Det betyder att jag för att uppleva sinnesro behöver acceptera verkligheten precis som den är. Det betyder inte att jag behöver gilla situationen som den är. Men jag behöver släppa kampen om min önskan att verkligheten ska se ut på ett annat sätt. När jag går in i full acceptans och ser verkligheten som den är. Då uppstår en känsla av lättnad. När lättnaden uppstår frigörs energi och kraft. Den kraften kan användas till att utforska vad som är klokt att göra. Ibland är det att lämna situationen, ändra mitt förhållningssätt eller faktiskt förändra den. Vad är ditt mönster? Oavsett vad du brukar göra. Reflektera över om du kan utmana dig genom att göra på ett annat sätt nästa gång.

Att acceptera det oacceptabla

Föreställ dig att du lever i en relation där din partner får ständiga utbrott, han eller hon skriker ofta på dig. Du upplever att du blir orättvist behandlad. Det känns som om att du går på äggskal. När kommer nästa attack? Här är det lätt att gå vilse. Om du inte säger ifrån, är det då att acceptera att bli behandlad illa? Det kan det vara. Om du väljer att stanna kvar utan att på något sätt agera så kan det se ut som att du accepterar situationen som den är och att bli illa behandlad? Är det då rätt att säga ifrån? Det kan det vara. Men det kan också vara att utsätta dig för fara. Utifrån sett så kan det tolkas som att du accepterar att bli illa behandlad. Vad andra kanske inte ser eller vet är att du inser att det finns risker med att konfrontera. Därför väljer du att i det dolda göra en plan för att lämna din partner.

Så vad behöver accepteras i den här situationen? Jag tänker att inledningsvis är det att acceptera att verkligheten ser ut som den gör. Även om jag önskar att min partner betedde sig på ett annat sätt. Här är det vanligt att vi fastnar i att min partner borde göra annorlunda. Som medberoende är det vanligt att vi vill förstå vår partner. Men det spelar ingen roll hur mycket vi tycker vår partner borde vara annorlunda. Verkligheten är att han eller hon inte gör som vi önskar. Det behöver vi acceptera. Vi behöver inte acceptera orättvisa.

Det här är ofta det första steget till acceptans vi behöver ta om vi lever i en relation som inte är bra för oss. Vi har troligtvis gått in i normaliseringsprocessen. Som du kan läsa mer om i tidigare blogginlägg.

Du har alltid tre möjligheter till sinnesro

• Acceptera situationen som den är
• Förändra situationen
• Lämna situationen

Inledningsvis kan det här såklart kännas provocerande. För det är inte alltid vi upplever att vi kan välja. När verkligheten är som svårast. En älskad dör. Ett barn är i missbruk. Min partner som jag älskar så mycket behandlar mig inte väl. När det känns som att inget av ovanstående är möjligt. Då är det första steget att acceptera att jag just nu inte kan acceptera verkligheten som den är. Kan du tillåta dig det, så brukar det så småningom öppna upp till att du kan gå vidare med med något av ovanstående val.

Civilkurage eller acceptera det som inte är ok

Om vi är ute på stan och går och ser två väktare som oprovocerat ger sig på en man. Ingen annan är i närheten. Det du ser är inte rättvist och naturligtvis inte ok på något sätt. Så vad kan du göra här? För det första skulle du förstås kunna kliva in i situationen och försöka avbryta det som händer. Med risk för att du själv blir utsatt för väktarnas oprovocerade våld, dessutom finns det en risk att de kommer att lägga skulden på dig. Du kan välja att passera, göra en anmälan i efterhand. Du har också ett val att låtsas som att du inte ser något och bara gå förbi. Så vad behöver du acceptera i den här situationen? Är det att väktare är oprovocerat våldsamma? Nej. Är det att verkligheten ser ut så att väktare kan vara oprovocerat våldsamma? Ja.

Att du när du ser något som inte är ok och inte agerar på en gång. Så behöver inte det betyda att du tycker att det som sker är ok. Det betyder inte att du accepterar orättvisa. Här skulle det vara lätt att fastna i att väktarna borde agera annorlunda. Ja, det borde de ha gjort. Men verkligheten är att de gör något som inte är ok. Genom att acceptera att verkligheten ändå ser ut som den gör. Istället för att fastna i att de borde agerat annorlunda. Så frigör jag kraft för att bestämma vad det bästa jag kan göra för att förändra det på sikt? Kanske är det att där och då ringa polisen. Kanske göra en anmälan till vaktbolaget. Det finns med säkerhet fler saker du skulle kunna göra.

Sinnesrobönen för medberoende

Avslutningsvis vill jag dela med mig av sinnesrobönen för medberoende. Den är en fin påminnelse när vi sitter fast i att en annan människa borde agera annorlunda.

Ge mig sinnesro att acceptera de människor jag inte kan förändra. Mod att förändra den människa jag kan och förstånd att inse att den människan är jag.