Normaliseringsprocessen gör att det är svårt att lämna en kärleksrelation som inte är bra för mig

Finns det något enkelt svar på varför det är så svårt att lämna någon som inte är bra för mig?

Ja och nej vill jag svara på den frågan. Å ena sidan så finns det lika många svar på den frågan som det finns relationer som inte är bra. Men å andra sidan så kanske likheterna ligger där under ytan. Om du är medberoende är det vanligt att du har svårt att vara ensam. Du kan till och med vara rädd för att vara ensam. Det kan innebära att du hellre lever i en dålig relation än att vara själv. Har du gått in i en normaliseringsprocess så kanske du inte ens är medveten om att du lever i en relation som inte är bra för dig. Men jag tänker ändå att den vanligaste anledningen till att vi stannar i en dålig relation är att vi ännu inte gett upp hoppet om att vår partner ska förändra sig…

Att vänta på förändringen

Kanske är det jag kommer att säga nu som att slå in öppna dörrar. Men det tål att sägas igen och igen. Din partner kommer förmodligen inte att ändra på sig. Om han eller hon gör det så är naturligtvis fantastiskt. Men den goda nyheten är att du behöver inte vara kvar och stå ut i relationen under tiden. Gå ut och lev ditt liv. Kommer förändringen hos din partner så är jag säker på att ni hittar tillbaka till varandra om det var meningen att det skulle vara ni. Jag vet att det kan vara skrämmande.

Början av relationen var som en dröm

Låt mig ta ett exempel på hur det kan vara. En kvinna träffade en man för lite drygt ett år sedan. De blev blixtförälskade och flyttade ihop ganska snabbt. Äntligen fick kvinnan uppleva att hon blev sedd på riktigt, hon blev bekräftad och uppskattad för den hon var.  Den första tiden var de ofta ute på restaurang och drack vin tillsammans. Det var alltid trevligt. Ibland dök hans vänner upp.  De skrattade mycket och hittade på roliga saker tillsammans. Kvinnan tänkte att nu hade hon äntligen mött mannen i sitt liv.

Nu har det gått ett år och kvinnan har börjat lägga märke till att mannen ibland när de dricker alkohol beter sig på ett otrevligt sätt. Ibland kan han kännas nästintill hotfull och dessutom upplever hon honom alltmer frånvarande.  Allt oftare kommer han hem framåt småtimmarna och är ordentligt berusad. När kvinnan försöker föra ämnet på tal blir han aggressiv och anklagar henne för att inte förstå honom och säger att hon överreagerar.

En del av förnekelsen är att skydda och normalisera

Nu börjar kvinnan se saker som hon inte vill se. Här det naturligt och högst mänskligt att vi förnekar verkligheten. Kvinnan förklarar bort mannens beteende med att han har det så stressigt på jobbet. Under tiden som hon också lägger skuld på sig själv. Kanske låter hennes inre röst något i stil med; “Det är jag som är tråkig. Om jag bara anstränger mig lite mer.” Det här är väldigt vanligt. Som medberoende tar jag på mig skulden för hur andra agerar. Jag försöker hitta sätt att agera så att den andre personen ska bete sig som vi så högt önskar. Kanske har kvinnan någon väninna som börjar undra över mannens beteende. Då förklarar hon snabbt bort det, allt för att slippa känna smärtan. Detta är vad en normaliseringsprocess är för något. Så nu vet du dessutom mer om hur en normaliseringsprocess fungerar.

Så här går en normaliseringsprocess till

Till en början i en relation kanske allt har känts fantastiskt. Under förälskelsefasen så är det helt normalt att man förskönar varandra och dessutom väljer att inte se det som inte är så smickrande hos varandra. Det är inget fel i det. Problemet kommer om vår partner sakta men säkert utsätter oss för större och större gränslöshet. Till en början kan det ske nästan omärkligt. Ofta sker det gradvis, så att vi efter ett tag  normaliserar ett beteende som inte är ok.  Det är det som är en normaliseringsprocess.

Om vi lever i en relation som inte är bra för oss är det inte ovanligt att vi så småningom skyddar och normaliserar. Det kan vara så att vi lever med någon i missbruk eller någon som inte visar oss den respekt, värme och uppmärksamhet som vi förtjänar. Ofta går det hand i hand, men det behöver inte vara så att du lever med en missbrukare. Även personer som inte är i missbruk kan behandla oss illa. Ibland tänker jag att den värsta sorten är de som subtilt misshandlar oss psykiskt. Det är ganska enkelt att se att en missbrukare eller någon som utövar fysiskt våld är gränslösa mot oss. Men när det kommer till psykisk misshandel är det inte alltid lika lätt att se. Kanske din partner bara säger eller gör elaka saker när ni är själva. I sammanhang med andra kan din partner visa sig från sin bästa sida. Då är det lätt att du börjar tvivla på dig själv. Du börjar kanske tänka att det är du som överdriver. Att det är ditt fel. Därpå kanske en tanke om att om jag bara hade ansträngt mig lite mer.

Det är aldrig ditt fel!

Det är aldrig ditt fel! Din del är att du stannar i en relation med någon som inte behandlar dig väl.  Det finns hjälp att få. Se till att du tar hjälp av någon som har kompetens om medberoende.

Med värme och kärlek

Jessica McLellan Stilla hem