Hur mycket ska jag orka med andra vuxnas rädslor i en relation eller på en arbetsplats?

När rädslan kommer ut som aggressivitet

Något jag lärde mig tidigt i livet är att människor kan göra och säga saker som är långtifrån ok när de är rädda.  Jag minns så väl när jag var på en arbetsplats där hotet om konkurs hängde över oss. För det första låg det en stress i luften och dessutom såg och hörde jag människor säga elaka saker och bete sig på sätt som jag nästan inte trodde var möjligt. Här blev det tydligt att rädslan att förlora sitt arbete och kanske också sin titel och status låg bakom den aggressiva stämningen.

När vi lever i en relation som är präglad av rädslor är det vanligt att det aggressiva får ta över.  Ibland är det väldigt lätt att se. Förekommer fysiskt våld, övergrepp och dessutom mycket bråk och skrik är det tydligt att det finns aggressivitet. Men det aggressiva kan också finnas i det tysta. Kanske kommer det ut som pikar eller så fryser jag ut min partner med tystnad. Så fort jag har en känsla av att vilja ge igen, finns det aggressiva med. Bakom det aggressiva beteendet ligger det rädslor. Alltifrån rädslan att bli lämnad, att inte bli sedd eller bekräftad i min relation. Det är inte ovanligt att det handlar om rädsla över att inte kunna kontrollera min partner. Om jag upplever kontrollförlust när min partner inte säger eller gör så kan det väcka det aggressiva i mig.

Det gränslösa i att vara medberoende som leder till konflikt och skapar bråk.

Om jag är medberoende och inte har fått lära mig att skydda mina gränser är det lätt att vi låter andra behandla oss illa. I situationer som jag beskriver ovan är det lätt att jag tar på mig skuld fast det är någon annan som behandlar mig illa. Det är lätt att jag hittar förklaringar till varför andra beter sig illa, och ofta ursäktar jag andras beteende. Istället för att säga ifrån och skydda mig själv så låter jag mig invaderas. I en relation stannar jag kvar, trots att jag blir illa behandlad. Ibland är förnekelsen så stark hos den medberoende att hen inte ens vill se att den blir illa behandlad.

Det är inte heller ovanligt att jag stannar på en arbetsplats där jag inte blir uppskattad för den jag är. På detta sätt också skapar konflikt mellan kollegor. Trots att jag skulle kunna passa bättre på en annan arbetsplats har jag svårt att lämna. Det beror ofta på att jag inte känner mig själv tillräckligt väl för att veta vad jag tycker om och kanske inte tror mig vara värd att få vara på en arbetsplats där jag kommer till min rätt. Jag bär ofta på en känsla att det är mig det hänger på och gör då mig själv oumbärlig.